En-dum-ens dagbok

22/6-06

I tre dagar och två nätter har jag nu spenderat min tid på en plats ute vid världens ände som kallas "Sjöviken". Om man trodde att centrum i Härnösand var så långt man kunde komma till ingenstans så kan jag nu förtälja er att så är icke fallet! Längst ut på Härnöns udd, mot havet vilket sträcker sig så långt som Finland, finns då en liten f.d. fiskarby (är min egna vilda chansning efter som hälften av stugorna faktiskt är ombyggda sjöbodar). Detta, mina damer och herrar, är så nära man kan komma till Ingenstans! *storslagen famfar*
Om någon, av någon anledning skulle undra varför i hela ******* jag var där ute, kan jag berätta att jag umgicks med min tremänning Anna, vilken jag träffar högst en gång om året.
Min tid i Sjöviken började bra med dimma och dis som drog in över havet och en mörkt grå himmel vilken sporadiskt hällde lite vatten över oss. Underbart! Mot kvällen skedde dock två under då himlen sprack upp och tillät oss att snabbt grilla vår medhavda fläskfile och fixa till en hyfsat väldigt god middag. Under nummer två var då vi som bäst stod och grillade hörde vi en svag, svag men mycket välkänd signal eka igenom skogen och ut över havet. Vi tittade på varandra och visst; det var ingen hallucination...GLASSBILEN!
Efter det att vi snabbt ätit vår mat och avslutat kvällen med en mycket god punchglass (vilket ger 5 vuxen-poäng, btw) och tre filmer somnade vi gott med en mygga frenetiskt surrande alldeles invid mitt öra...
Dag nummer två: för att göra en kort historia kortare så kan man ju säga att denna dag spenderades åt fridfullt slappande och slöande ute på klipporna. Solen hade nu behagat att komma fram, och det med råge! (...vilket jag märkte så jag kom hem och upptäckte den illröda rodnad som spred sig över mitt ansikte och mina armar. Jag ser numer ut som fantomen på operan efter som jag satt på samma position hela dagen; med högra sidan mot solen...)
Dagen nummer tre tillbringades med ont i magen av samtliga som varit närvarande i stugan i de dagar jag ovan nämnt; alltså jag och min tremänning. Godis och grillat i två dagar är inte det bästa för mänskliga magar...
Så var det dags att åka hem. Dunderklumpen tog mig som vanligt fram på den grusiga vägen från platsen närmast Ingenstans och mot platsen näst-närmast Ingenstans.
Det var då jag kom på att jag faktiskt har haft en jätte trevlig tid (om man räknar bort regn, magknip och en dum tröskel som var i vägen för mina tår), de senaste tre dagarna. Att bo vid kanten av Ingenstans är underligt, underbart rogivande och jag fullkomligen älskar det! Just nu skulle jag faktiskt inte byta ut denna plats för någon annan i världen! Den må vara på gränsen till Ingenstans alls, Världens ände och Evighetens slut, men jag tycker om det och kan tänka mig att bo här i alla fall ett år till!
/En-dum-en (som, som oftast, gör skäl för sitt namn)