Vecka 13

Veckans pucko: Sluta trakassera mig Umeå Universitet! Jag var på en enda kursträff där innan jag bestämde mig för att byta. Jag meddelade det helt riktigt till kursansvarige och senare även till kåren och fakulteten. Ändå har de försökt få mig att betala kåravgift i ett halvår. Jag tänker inte betala för att vara med i er puckade jävla kår när jag inte ens pluggar i Umeå! Och nej, det hjälper inte att ni stänger av mig igen för jag studerar INTE i Umeå. Hur svårt kan det vara att fatta?!

Veckans sanning: ”It’s not that I’m stupid. It’s just that I sometimes don’t think.” Ibland undrar man ju seriöst vad ens egen mentala status egentligen ligger på.

Veckans soundtrack: Jag kan inte hjälpa det men jag har haft Jamie T:s "If you’ve got the money" på hjärnan i flera veckor nu. Det gör förvisso inget eftersom den gör mig glad och vårhoppig.

Veckans event: Medan En-dum-en och Bulan förlustar sig i Luleå tänkte Kapten och jag att det var dags för även oss att spana in den stad som aspirerar på att bli vårt hem under de kommande åren. Jag pratar självklart om UMEÅ! (Detta trots kårtrakasserierna.) Toktidigt hopade vi på en buss i fredags och knallade sedan omkring på campus med ledmotivet: Blend in! Lyckades hyfsat må jag säga. Vi besökte även Mulleriket (SLU) där Kapten framöver ska leka med de andra små skogsnissarna. Dagens andra halva tillbringades på jakt efter en vårjacka nere på stan. Sammanfattning: Umeå är trevligt och tanken på att flytta dit till hösten känns …jaa, bra!

Veckans hedersutmärkelse: Passar på att ge den till Modo som vann i går och ska vinna imorron med. Sedan är det ju bara att ta Linköping så är det klart! Ett SM-guld kommer sitta finemang!

Veckans bok: Det är först nu då jag skriver det här som jag inser att veckans två böcker har en hel del gemensamt. För det första så handlar de båda om en far och en son som har svårt att få kontakt och för det andra så var båda väldigt bra. Den första, "Montecore – En unik tiger" av Jonas Hassen Khemiri, är en lite småskum men ändå otroligt härlig bok med ett väldigt roligt och varierande språk. Den andra är Anansi Boys av Neil Gaiman. För hur kan man motstå en bok med en sån här dedikation?

”You know how it is. You pick up a book, flip to the dedication, and find that, once again, the author has dedicated a book to someone else and not to you.
Not this time.
Because we haven’t yet met/have only a glancing acquaintance/are just crazy about each other/haven’t seen each other in much too long/are in some way related/will never meet, but will, I trust, despite that, always think fondly of each other…
This one’s for you.
With you know what, and you probably know why.”