Och helt plötsligt var det sommar igen…

Just nu är jag ledig ett par dagar och jag håller på att gå upp i limningen av rastlöshet. Är det inte lustigt hur man kan fördriva tiden på minimumnivå under större delen av ett år och sedan då man väl börjar jobba har man svårt att vara ledig ens en dag? När jag dessutom inte längre har några försummade studier (btw så kan jag ju meddela att jag har aldrig varit så glad över att avsluta en kurs som jag var i år) hängandes över mig så upptäcker jag att jag inte har särskilt många saker jag verkligen måste göra. Inte just nu alla fall. Jag har visserligen några saker jag borde göra men... Ah, det är ju som så mycket annat ett senare problem!

Apropå ingenting, ni vet Sisyfos? Jo, det gör ni. Det var han i den grekiska mytologin som fick straffet att för evigt sträva efter att rulla upp ett stenblock på ett berg och varje gång han nästan fick upp det så rullade det ner igen. Så han fick börja om. Igen. Trots att han säkerligen visste att det inte skulle lyckas den här gången heller. Men han var ju tvungen att fortsätta för vad skulle han annars göra? Om och om igen.
Förstår ni vad jag syftar på? Kapten och En-dum-en, ni förstår i alla fall, det är jag säker på.

Vidare apropå ingenting, så tänkte jag dela med mig av min prognos för sommaren som nu faktiskt är här. Jag har länge misstänkt att det här kommer att bli en ruskigt bra sommar och jag hoppas för allt smör i Småland att jag har rätt på den punkten. Det är lite småfarligt att gå in för någonting med så höga förväntningar. Man blir så lätt besviken. Just nu lider jag dessutom av ett smärre bakslag efter en tids flyt så min optimism är för stunden lite skadad. Men det ska nog ordna upp sig vad det lider. Sommaren är här och "There's no good reason for a heartbreak."

I go now.