Skogsmulle de luxe

Jag har nu äntligen återvänt till "civilisationen" Härnösand efter att ha spenderat fem dagar på träningsläger, även kallat "Så-här-gör-vi-i-Norrland"-läger, med min mördarvovve Teddy. Lägret tog som vanligt plats i Myckelgensjö i utkanten av ingenstans (för er som minns mitt inlägg om Sjöviken förra sommaren; detta ligger än längre bort från mänskligheten, i närheten av Lycksele) och vi var inackorderade på ortens camping. Efter en dag hade er allas En-dum-en fått en släng av rastlöshet. Efter två dagar var lappsjukan ett faktum...
Förutom att ha tränat spår men min trogne människans bästa vän så har jag under denna helg umåtts med människor som är mer skogsmulle än homo sapiens, varit blodgivarstation åt såväl mygg som broms, lärt mig hur man bäst går vilse i en skog liksom vad definitionen av en skog egentligen är (i Skåne är definitionen fyra träd, i Norrland... jaa, i Norrland finns det inget som egentligen inte är skog...) och brett på min norrländska lite. Kursen leddes av en stor och undersmal skåning (mycket trevlig faktiskt) som lärde oss allt vi behövde veta om att spåra. Eller i alla fall hur vi bäst lär hundarna att spåra. I gengäld för att han lärde oss detta gav vi alla honom en kurs i norrländska och Norrländsk kultur;
Som tidigare sagt lärde vi honom vad en skog var och satte även hans egen spårhund på prov då denne inte var van att spåra med en massa träd i vägen.
Vi lärde honom att säga ja med enbart en djup indragning av luft och en antydan till ordet jo (för er som inte förstår hur detta går till så föreslår jag en resa till Haparanda helst Svartlien).
Han fick känna på hur vi Norrlandsbor badar vildmarksbad (vattnet måste vara minst 47 grader och wishkyflarran är oumbärlig).
Skåningen fick dessutom en snabblektion i vad sprit betyder på norrländska, jag citerar: "Etanol ska inte användas i bilar, den ska drickas!" varefter det föreslogs att vi skulle slanga ur byns enda miljöbil. Förslaget blev aldrig av, kan tilläggas.
Helgen avslutades med en matfest á la Norrland: mat, mat, mat och ÅTER mat där konceptet "ta en kaka, ta två!" passade som handen i handsken. Som grädde på moset fick jag även se skåningen, alias "Herr lydnad-brukshund-tävlingsmäniska" tjuvmata sin schäfervalp med kaka och grädde på sked under middagen. Då han såg att vi sett honom blinkade han åt oss och hyshade åt oss att inte berätta för hans fru. Haha, underbart!

Så, tills vidare: ha ne'!

London Baby!

Det känns som evigheter sedan men det är faktiskt bara en månad sen två tredjedelar av invånarna här på bloggen plus en Sandra och en Mr. Tessan kom hem från London. Och vad ska man säga? Det var en upplevelse.

Det hela började kvällen den 31 maj då vi glada och pigga hoppade på bussen som skulle föra oss till Sundsvalls tågstation. Redan innan bussen avgick bjöds vi på högklassig underhållning i form av en vild jakt, polisbil och moppe emellan. Det kändes lovande.
Framme i Sundsvall bekantade vi oss med några lagom nyktra norrbottningar och ett gäng tredjeklassare på perrongen i väntan på det efterlängtade tåget. Tåget kom…lite försenat men det var lugnt för vi hade ju två och en halv timmes marginal. Vi klev på och installerade oss i vår sovkupé. Helt ok tyckte vi. Vad våra två medsovare tyckte då vi kom instormandes är lite osäkert. Klockan var då kvart i tolv.
Klockan ett hade tåget fortfarande inte lämnat stationen. Trollet fick rapport om att anledningen var puckon som sprang omkring på rälsen. Vi blev liiite irriterade men tänkte ändå att vi fortfarande hade rätt bra med tid.
Klockan blev halv två och vi rörde fortfarande inte på oss. Oron växte. Irritationen steg i taket (även hos våra medsovare som tröttnade på att höra om våra bekymmer och bara ville sova.) Ryktet som gick i korridoren var nu att någon hoppat framför tåget. Fast tåget stod ju stilla… Hm… It’s a bit of a pickle…
Vi vet fortfarande inte vad som hände där men klockan två (2,5 h försenade) kom vi i alla fall iväg. Vi pustade ut och somnade.


Vi anlände till Arlanda och som förvirrade höns irrade vi omkring på jakt efter rätt terminal. En ondskefull flygvärdinna lurade iväg oss åt fel håll så vi fick ett ordentligt mortionspass innan vi hittade rätt. I incheckningskön morsade vi på vår polare Stellan (Skarsgård) som fick äran att dela flygplan med oss. Good for him!

Strax efter sju lyfte vi och lämnade gamla Svedala bakom oss. Woho! Tre timmar senare landade vi på Heathrow. Efter en timmes kö (We’re swedish, we know how to cue!) stötte vi på en väldigt suspekt biljettkassör. Som goda turister log vi stort och nickade åt hans eh… skämt? Tydligen ser Trollet sydafrikansk ut och alla var vi vackrare än de andra.
Tunnelbanan tog oss till Paddington Station. We went into the map och lyckade hitta vägen till hotellet inte så långt därifrån. Efter att ha dumpat bagaget fixade vi lite käk (för att inte kulturkrocken skulle bli för stor blev det Subway) tog vi oss en supermysig promenad i Hyde Park strax nedanför hotellet. Solen sken och änderna var galna… och ja, träden var stooora.

Sedan började turistandet. Brittish Museum klarades av, lite shopping samt middag och pubbesök där England mötte Brasilien på TV. Det var lite drag men vi vet fortfarande inte hur matchen slutade eftersom vi drog hem strax innan vi somnade där på fläcken. Det var rätt skönt att gå och lägga sig den kvällen. Snark.

Ny dag och ännu mer turistande! Towern, Tower Bridge, Big Ben (i förbifarten), Buckingham Palace (utan vaktbyte. Skitparad!) och Piccadilly Circus avklarades. Vi åt lunch på en restaurang med god mat, smutsiga glas och otrevlig personal. Sedan bar det av till Oxford Street i värmen. Vi hade kanske inte bästa tajmingen. Lördag eftermiddag är det gaaanska mycket folk på Oxford Street. Det var varm och affärerna var helt enkelt enorma. På väg hem var vi tvungna att byta tunnelbanelinje precis under rusningstrafiken eftersom ”hoppare” verkar finnas även i England och vilket tåg ska man hoppa framför om inte vårt?
På kvällen tog vi tunnelbanan (som vi blivit riktigt haja på vid det här laget) till Notting Hill och det var precis så mysigt puttinuttigt som på film! Vi käkade århundradets dyraste middag på en klassisk engelsk pub/restaurang. Mycket trevligt!
Sedan vandrade vi sakta tillbaka till hotellet. Där väntade Mr Henry med sitt luriga leende som vanligt på oss i hallen. Även den här kvällen var det mycket skönt att gå till sängs och vila de till benen nernötta fötterna.

Dag tre. Planen var Madame Tausseaus men 29 pund var i saftigaste laget. Överreklamerat sa vi till oss själva och drog iväg till Camden Market istället. Wow, där fanns det grejer! Samtidigt i Härnösand: Marknad med tivoli. Vi konstaterade att Camden Market nog var storleksmässigt jämförbart med Härnön ungefär så vi grämde oss inte. Vi gick och gick och gick och marknaden tog aldrig slut. Tillslut var vi tvungna att ge upp men det var en häftig upplevelse som vi starkt kan rekommendera.
Efter lunch var det dags att masa sig ut till Heathrow igen, i mycket god tid den här gången. Den tiden arbetade vi emellertid in i taxfree-shopparna där våra näsor nära nog frättes sönder av parfymsniffande och stora mängder vinergum och toblerone inhandlades.
Stellan hade inte turen att få åka hem med oss men vi hoppas att han tog sig hem ändå. Vi kom i alla fall hem till Sweden vid tiotiden på kvällen. Det blev en utsökt middag hos Mr McDonalds. Vi störde övriga nattgäster på Arlanda med högljudda kortspel och hysteriska skrattattacker. Sedan blev det bagagevagnsrace nere på perrongen. Slutligen dog vi på tåget hem som kom och åkte som det skulle.

Sammanfattning: Stor stad. Lite tid. Trötta fötter. Mycket roligt. Reducerade bankkonton. Fyra nöjda resenärer som gärna återvänder fler gånger!

So Long!