Varför???

Alltså; vi är nu inne i en depperiod här på bloggen. Och vi verkar inte vara ensamma. Överallt i Härnösandstrakten verkar det negativa tankesättet sprida sig. Jag kan säga att jag skulle mycket väl kunna vara värst av dem alla idag. Värmen gör mitt rum till en bastu så att jag inte kan sova, och de få gånger jag lyckas somna vaknar jag igen av en hejdundrande huvudvärk. Jag har slutat äta fast föda. Återigen värmens fel. Jag får inte i mig något som måste tuggas under dagens varmare timmar, vilket resulterar i att magen ylar då det är sängdags.
Ändå tror jag inte att det är detta som ligger bakom min svarta och dystra syn på livet idag. Precis som min kära vän och kollega tidigare skrev i sitt nyaste blogginlägg så är hon, liksom jag, fruktansvärt osäker på om folk tycker om en eller inte. För att citera henne så vill ju ingen vara ensam. Jag har aldrig haft så många vänner som jag har idag, och ändå tror jag på allvar att ingen av dessa verkligen tycker om mig. Faan ta min fantasifullhet som får mig att hitta på diverse konstiga och orimliga skäl till varför de skulle hata mig och vantrivas i min närvaro. Sedan ska vi inte ens tala om allas vårt gemensamma problem; kärleksrelationer, vilken förmodligen är den största anldningen till deppigheten...*suck och snyft*
Jag vet att jag klagar och det är inte tvunget att läsa detta inlägg. Skippa det helst, för att undvika att den smittsamma deppigheten sprider sig. Jag skriver detta enbart av egoistiska skäl, för att jag mår en aning bättre av att få skriva av mig allt som bekymmrar mig. Jag hoppas att ni alla som känner som jag; är osäkra och negativa till situationen som den är just nu, snart kommer att hitta en ljusglimt i era liv. Det brukar alltid finnas något, det kan bara vara lite svårt att hitta ibland. Med detta säger jag LYCKA TILL er alla ledsna, och hoppas att allt fixar sig tillslut.